I kväll ska jag återse mitt gamla pokergäng efter ett par år. Det ska bli väldigt trevligt, inte för att jag är vidare bra på poker utan för att det blir skoj att träffa grabbarna igen. Mitt stora problem med kortspel är att jag har världens sämsta pokerfejs. Får jag bra kort vet alla det direkt. Är väl något av en drömmotståndare antar jag. Det är något som återspeglar mig i det vanliga livet också. Faller jag för någon märks det direkt känns det som. Själv kan jag inte läsa av andra människor alls. Jag visar nog mina känslor för tydligt troligtvis.

I poker spelar det inte så stor roll, där är insatsen bara pengar, men när det kommer till kärlek kan det bli kostsamt för då är insatsen känslor. Och känslor är värdefulla saker.

Å andra sidan har jag hur mycket känslor som helst att dela ut, men pengar har jag inte så många av.

Frågan är vad som är bäst att äga mycket av?

Väntar på någon som vill ta del av mina känslor, men det smäller väl till när man minst anar antar jag.

Skit samma, i kväll går jag all in.

Grattis till HFF som går upp i superettan och grattis till Tenhult som säkrade sitt kontrakt i tvåan :)

Trevlig kväll på er

Idag var jag på Rosenlundsbadet med min barndomsvän och simmade. Han är en erkänt duktig simmare efter Vansbrosimningen tidigare i år, så jag fick kämpa tappert med att hänga med i tempot. När det var som mest jobbigt tänkte jag på Mange Hellbergs låt Simma eller sjunk. Passande i just det läget, men även passande i livet. Simma eller sjunk, du har bara en chans för ingen vill ju vara på botten. Det tål att tänka på när livet är tungt. Bara att kämpa på som om du är ute på havet och blir trött. Slutar du simma är det över. Livet bjuder på svårigheter stundom, men man kan alltid kämpa och på så sätt öka chanserna att klara sig. Nu har ju inte mitt liv varit vidare svårt eller tufft om man jämför med andra stackare runt om på vår jord, så jag kanske inte vet vad jag talar om, men tycker ändå det är en bra strof att tänka på i motgång.

Tror t.om det blir en liten gadd framöver med de orden.

 Over and out

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag skulle kolla upp hur man kom upp på cyklarna med stora hjul. Hittar inga instruktioner om detta men har läst att det var mycket svårt att komma upp så det var mestadels atletiska ungdomar som cyklade på dessa fordon. Det var även väldigt lätt att få framvikt och på så sätt välta med otäcka skador som följd. Lärde mig även att ju högre hjulet var desto snabbare gick det att cykla, men då krävdes det för de största exemplaren att cyklisten hade ben som var 1 m långa för att nå pedalerna. Cyklarna kallades höghjuling och uppfanns 1865. Kvinnor hade problem med att kjolarna fastnade i hjulen, så de tog på sig äppelknyckarbyxor.

I Tenhult har vi en fest varje år som kallas äta på bygden. Den går till som så att par blir lottade att antingen få stå värdpar för förrätt, huvudrätt eller efterrätt. Till varje sittning kommer två andra par och inmundigar måltiden. Sen öppnas ett kuvert som säger vart man ska gå sen.Efter de tre måltiderna är det stor fest med dans. En väldigt rolig tillställning som jag deltog vid 6 gånger när jag var sambo med mitt ex. Konstigt nog blev jag inbjuden i år trots att jag är singel. De trodde kanske jag skulle hitta någon till hösten eller så behövde de någon som framförde Only You med Yazzo på efterfesten.

Jag valde dock att lysa med min frånvaro, mest av den anledningen att det hade varit tråkigt som ensam singel på efterfesten. Detta föranledde dock en kvinnlig vän att skriva en status på fejjan om att kanske var singlar äntligen välkomna in i gemenskapen. Hon har faktiskt en liten poäng där, för det är ju inte alltid man blir inbjuden när man är ensamstående. Har både firat nyår och midsommar själv sen jag blev singel. Detta trots att jag har en väldigt stor bekantskapskrets. Att tänka på kanske när man skriver inbjudningslappar i framtiden.

Jag klurar mest på om det inte hade varit väldigt roligt att anordna en sån här fest enkom för singlar. Hyfsat rolig efterfest antagligen :)

Och nu några ord om mitt älskade HV. Jag har hållt på med idrott väldigt mycket så jag vet att ibland blir det fel och allt går snett. Då gäller det att hitta lagkänslan och kämpa hårdare än någonsin. Hoppas HV gör det. Förr var vi alltid ett bottengäng men det är det väl ingen som kommer ihåg. För att njuta vid seger krävs det ofta att man får lida vid förluster. Det är motgångarna som stärker oss. Det gäller väl i livet också antar jag.

Och tänk vad tråkigt allt hade blivit om HV alltid vann guld. Tror och hoppas vi vänder detta snart.

Lev väl

Som en blixt från klar himmel kom den. Kyssen från den vackraste flickan på jorden. Mitt hjärta stannade för en stund men började plötsligt slå igen. Inte som innan, utan med lite snabbare slag. Kroppen blev varm och jag tyckte jag blev lite yr, men hann tänka att det händer inte. Inte mig och inte med henne. Men så var det, jag behövde inte ens nypa mig, för plötsligt var allt helt klart. Jag kände hennes mjuka läppar mot mina och hennes armar runt min kropp. Jag såg att hennes ögon var stängda när vi avslutade kyssen, men när våra ögon möttes igen log hon och rodnade lite lätt. Säkert stammade jag lite lätt när jag försökte säga något som jag inte alls kommer ihåg nu, men det känns som om ord ändå var överflödiga då. Vad som sker i framtiden vet jag inte. Vet inte om jag kommer träffa henne igen, men om jag gör det ska jag titta henne i ögonen och säga till henne att hon är den vackraste kvinnan jag träffat.

Vi har det ju bekvämt och fint på alla sätt man kan tänka sig. Bilar som är varma när vi ska hoppa in i dem, ja,jag har ju inte det iofs, men det finns ju om jag orkar skaffa det.

Våra hem är varma och vi har tillgång till hur många program som helst på TV. Affärerna är öppna nästan hela dygnet och orkar man inte laga mat är det bara att ringa ett samtal, så kan man få en pizza levererad till dörren, ja de går nog in och lägger den på bordet framför dig om du inte orkar resa dig upp. Jag inser att vi som bor i Sverige idag har det väldigt bra, men samtidigt finns det saker som inte passar mig riktigt. Det känns som att allt måste vara så bra och att det måste hända något hela tiden. Jag själv har svårt att varva ner, för jag måste träna och jag måste göra både det ena och det andra. Tiden räcker inte till på något konstigt sätt.

Jag tror att jag är född i fel tidsera. Tekniken utvecklas hela tiden, men behöver vi mer teknik nu? Jag kanske är en bakåtsträvare och tråkig av mig, men missförstå mig rätt nu. Jag har anammat tekniken, ibland för mycket. Jag känner mig helt naken utan min mobil, får nästan panik om jag inte kan koppla upp mig snabbt och surfa in på vilka sidor jag vill. Det har nästa gått så långt att jag är enarmad för telefonen sitter alltid fast i ena handen. Och jag är inte ensam, kolla lite när ni går ut så får ni se hur många som fixar med sin telefon. Det är lite kusligt, för jag levde mina första 26 år utan att äga en mobiltelefon, och det gick ju aldeles utmärkt. Nu kan jag inte ens ha den i ett annat rum här hemma, den måste finnas en armlängd bort. Ibland skulle jag vilja levt tidigare och sluppit detta.

Häng med mig på en liten resa, etthundraett år bak i tiden. Jag låtsas att jag är född runt 1890 och har blivit 22 år nu. Jag vet att jag är 40 i verkligheten, men en 40-åring då var nog mycket äldre än vad jag är i sinnet så 22 får bli min ålder 1912. På dagarna arbetar jag antagligen på en gård i närheten av där jag bor, det är hårt och slitsamt men jag får middag av bonden varje dag och en liten slant som gör att jag kan roa mig på helgen någon gång då och då. Min kropp är stenhård och har inte ett uns fett på sig, för allt arbete gör att den får träning varje dag i flera timmar. Behövs inget gymkort här inte. Självklart är jag intresserad av flickor för att kunna skaffa mig en egen familj och har spanat in en flicka från grannbyn. Nu blir det ju lite svårt eftersom vi inte har facebook, så hur får vi gå tillväga? Jag får nog plocka en vacker bukett blommor och spara ihop till en lemonad. Jag tar min cykel, har precis köpt en ny för två kronor, en sån med två lika stora hjul. Min förra hade ett jättestort framhjul och ett pyttelitet bakhjul.( Undra hur de gjorde där egentligen, hur tog de sig upp på dessa cyklar och hur gjorde de om de var tvungna att stanna för en hästdroska? Ska forska i detta på mobilen sen ;-). Jag cyklar hem till gården där den söta flickan bor och går fram till hennes far och presenterar mig. Jag frågar om hans dotter får följa med mig på en picnic om hon vill själv. Svarar han ja får jag spotta ut snuset och artigt ta av mig min keps när jag står framför henne. Jag inbillar mig att flickorna rodnade mer på denna tiden än vad de gör idag, fast det kanske de gör nu med bakom sina datorskärmar. Visst skulle det vara lite roligt om man gjorde så även nu. Verkligen uppvaktade en flicka the oldway :) Ska nog göra det tror jag, när jag hittar den som jag vill ha.

 Även under denna tiden är jag intresserad av idrott. Min klubb är nybildad och till våran bortamatch åkte vi på ett hästsläp som slaktaren i byn vänligt lånat ut om vi i betalning skötte snöskottningen utanför hans butik under vintern. Detta skulle inte heller funka nu, med dagens lite mer bortskämmda spelare. Tänk en HV-spelare som får skotta utanför slaktaren när det snöat bara för att kunna hänga med på flyget till Skellefteå :).

En gång åkte vi till huvudstaden för att se när de riktiga lagen spelade på nationalarenan. När det blev mål kastade vi upp våra hattar i luften och skrek HURRA HURRA. ( Här kan man också fråga sig hur de fick tillbaka sin egna hatt, kollar man på TV så drar de ju upp sina huvudbonader 20 meter upp i luften vid mål. Och trångt ser det ut att vara, så om man inte lyckas fånga sin hatt måste det varit kört. Bara att gå till den lokala hattbutiken och beställa en ny. Ramsorna vi sjöng på matchen var kanske lite klämkäcka, men innehöll inget hata och inget könsord. Vi var bara glada och nöjda över att se dessa atleter på planen. Efter matchen gick vi på dans och om det blev bråk slutade man när den andra killen låg ner. Nu ska de ju fortsätta lite till med mer sparkar, för så gör de på TV och den som ligger ner på TV är på benen direkt efter.

Men även mitt alterego år 1912 är inte så mycket för att bråka. Drar mig hellre undan eller försöker hålla mig borta från farliga områden.

Nu har jag tröttnat på att arbeta på gården och vill göra något annat, så jag knackar på hos bagaren i byn och får börja som springpojke hos honom. Det innebär att jag får leverera bröd till kunder och hämta varor till bageriet. Jag tjänar inte många kronor, men får lära mig ett yrke om jag går upp några timmar tidigare och hjälper till med dagens bak. Hårt och slitsamt är det, men samtidigt behövde jag inte börja på bemanning och uthyras till bageriet för att sedan kanske få anställning. Förr var det mer att du får jobba om du sköter dig, nu är det mer att företaget du ska jobba hos måste ha arbetshjälp, men det får inte kosta något helst.

När arbetet är slut för dagen måste man träffa folk om man vill vara social 1912. Det går inte lägga en status på fejjan och på så sätt få lite bekräftelse och kontakt. Nä ut bland folket är det som gäller, och ingen TV fanns heller. Tänk vad de måste pratat mycket mer med varandra om kvällarna när inte Helge Skoog stod för underhållningen.

Nu har jag rest tillbaka till 2013 och ska snart ut på Facebook igen. Kanske lägger jag t.om ur en bild på instagram eller chattar lite med någon flicka på nätet. Självklart kan jag ge mig ut bland folk, men då måste telefonen finnas i fickan, så jag snabbt kan nå vem jag vill och bli nådd av den som vill nå mig. För om det inte är så, kan jag ju missa något, och om jag inte finns att få tag på finns jag ju inte nuförtiden. Eller?

Då var man 40 år. Hemska tanke. Jag kom ihåg när min mor fyllde 40. Då var hon ju gammal tyckte jag. Över halva livet har passerat. Är inte längre bland de yngsta på jobbet, långt därifrån t.om Har ju tappat mer hår uppe på huvudet och vaknar tidigt på morgonen. Allt det hör ju ålderdomen till.

Är livet över nu??

Svaret är absolut inte... Det känns som det är nu det börjar. Eller rättare sagt tar ny fart igen. Barnen börjar bli stora och klarar sig mer och mer själva. Härligt att se att de sköter sig och rör på sig. Mina barn är inte så datorintresserade ännu, så de leker och rör på sig, vilket jag tycker är bra. Kommer ihåg för bara några år sedan, när jag var tvungen att hämta dem på fritids senast 20 min över 4 varje dag. Nu går de hem sjäva och även till skolan själva varje dag. Vill jag åka och handla kan jag lämna dem ensamma. Tänk när jag var 30 år och barnen små. Då var man tvungen att följa minsta lilla steg de tog. Visst, var ålder på barnen har sin charm, men nu är det lite mer chill på något sätt.

Och att halva livet passerat tror jag inte heller. Vi vet iofs inget om vad som sker, men medellivslängden ökar hela tiden, och om man bara får ha hälsan kan man nog ha skoj i femtio år till.

Många av mina jämngammla vänner tränar och är aktiva som aldrig förr. Två av dem har klarat klassikern detta året. Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet samt Lidingöloppet. Stort gjort och de har min största respekt.  En annan kompis trippade in på 2 timmar och 55 minuter på Lidingöloppet. Det är över tre mil i terräng. Av mina yngre kompisar vet jag inte många som slår den tiden, även om det finns vissa.

Själv har jag börjat träna mer och mer på senare tid. T.om anmält mig till Göteborgsvarvet.

Jag har börjat bugga och upptäkt en helt ny värld, med trevliga människor ända upp i 60-70- årsåldern som dansar sida vid sida med 20-åringar. Ångrar att jag inte började dansa tidigare i livet.

Ingen av mina vänner i min ålder har sagt något illa om att vara 40 plus. Visst skämtar vi om 40-årskris, men jag tror det bara är att vi lärt oss göra vad vi vill och inte vad alla tycker vi bör göra. Jag känner mig som 20 fortfarande och vill lära mig nytt samt se nya saker hela tiden. Att träffa nya människor är hur skoj som helst.

Glad över att slippa skaffa nya barn, även om de är det bästa som hänt mig, ser jag framtiden an med glädje.

Hoppas bara jag träffar någon som vill haka på mig på min färd i livet. Någon att resa med till värmen och någon att dela filt med på hösten. Men gör jag inte det kan jag ju ge mig ut ensam igen. Det finns alltid folk att prata med vid poolen även om man reser ensam. Och ljuset som brinner på bordet brinner lika vackert om man är ensam.

Jag har efter vissa snedsteg bestämt mig för att om jag ska ha en ny tjej måste hon köpa att kärlek handlar om respekt, tillit men även om att ge den andra frihet. Träffar jag en sådan som dessutom är snäll så får hon gärna hoppa upp på min upptäktsflotte genom livet, annars låter jag den ta mig med ensam.

Jag har ju även börjat den här bloggen och fått bra respons, men även några fråganden om vad jag sysslar med.

Har det helt slått slint i huvudet undrar de. Jag kan förstå dem, för de flesta som känner mig skulle nog säga att jag är snäll och humoristisk, men ingen vet att jag alltid skrivit mycket, roliga historier, dikter och lite annat smått och gott.Har lite mer djup en vad jag utger mig för att ha.Tänkte att det kanske är dags att låta folk läsa det med. Humorn använder jag mest som ett verktyg för att synas antar jag. En del gömmer sig bakom en hård fasad men jag har alltid tagit hjälp av min ironi och min, i mångas ögon konstiga humor, när jag ska hävda mig.

Fast innerst inne finns det lite allvar även hos mig. Så där ja... lite utlämnande kanske, men störs ni får ni väl strunta att gå in på min blogg. Jag kommer nog med fler blogginlägg är jag rädd :) Kom faktiskt upp med en ny idè precis nu angående det här med tuffa killar kontra tjejer. Har lite tankar om det, men det lämnar jag som en cliffhanger. På återseende hoppas jag ;) Ha det gott fram till dess

Det var ett par kilon sen.. Så sa min kompis pappa när vi återsågs efter fyra år. Visst hade jag gått upp ett antal kilon, men det kändes in i hjärtat att höra. Det var åtta år sedan nu, men jag har inte fått det ur mitt huvud sen dess.

En del av er som läser detta vet kanske att jag bantat ner mig ganska mycket detta året. Det är ju jätteroligt för mig, men det var inte enbart för egen del jag tog tag i det. I ca tio år, alltså i vuxen ålder mellan 30-40 år har jag flera gånger om dagen fått någon tjockiskommentar mot mig. Folk har nog inte märkt att jag blivit ledsen eftersom jag snabbt kunnat kontra med något tillbaka. Är lite av min styrka, snabb i käften och påhittig när det gäller sånt snack. Kommentarer som - du borde väl inte köpa en pizza, det är väl bättre du köper sallad. Eller- Ska du verkligen ta en kaka till kaffet. Inte så farligt kanske, men varje dag, år ut och år in. Det tar på psyket tillslut.

Jag är helt övertygad om att överviktiga mycket väl vet om att de är det. Jag visste om det, men det är inte lätt att lyckas gå ner i vikt. Det handlar om att byta livsstil. Jag har genom åren gjort många försök. Vad ingen vet är att jag var med i viktväktarna under en period. Smög in i lokalerna inne i stan på Lördagarna för att tillsammans med damer i 50-60 årsåldern med kraftig övervikt väga in mig. Hursomhelst tog jag den 15 Juni i år ett beslut som kan tyckas konstigt. Jag ville gå ner 10 kilo och satte den 31:a aug som slutdatum. Det var 77 dagar kvar till det datumet då jag bestämde mig för att gå 1 mil om dagen fram till den dagen. Varje steg i sommras på mina långpromenader hade jag vissa människor och deras sårande ord i huvudet. 62 dagar senare, dagen innan min utlandsresa, hade jag lyckats med vikten och milen. Det blev ett snitt på 1,3 mil om dagen. Sammanlagt 23 kilon sen i April. Något kilo kan iofs vara död hud som jag fått skrapa bort från fötterna när jag haft alla mina vattenblåsor pga allt gående :)

Efter detta har jag lyckats ligga kvar på mina nya kilon, men siktar på att tappa sju pannor till.

De flesta jag möter berömmer mig men några av de som alltid varit värst på att hacka har inte sagt ett ord. Men jag vet att de ser att jag lyckats gå ner i vikt, så jag är nöjd ändå.

Jag hoppas evinnerligt att jag inte sårat någon, så som jag själv var sårad. Och om det är så, säg till mig så att jag kan be om ursäkt. Det kanske inte hjälper, för ett ord går ju inte ta tillbaka. Det ska jag tänka på i framtiden.

Kanske någon av er som läser detta också skärper till sig. Då blir ju världen lite bättre för någon iaf.

Min dröm nu är att lyckas hålla vikten eller till och med gå ner lite till.

Just det ja. En dröm till har jag, att min kompis pappa ska säga exakt samma mening nästa gång vi möts.. Det var ett par kilon sen ;)

Har idag klurat lite på hur man ser på människor man möter och hur man har förutfattade meningar om hur någon är.

Jag har tre färska möten med tre olika människor som får mig att skämmas och vilja bli bättre på att inte dömma hunden efter håren.

Det första mötet jag tänker beskriva skedde tidigare idag på jobbet. Förmiddagen hade varit tuff och stressig vilket gjorde att vi fick senarelägga lunchen till klockan 13. Får jag inte mat när jag är hungrig kan jag bli lite småsur och tvär. Så även idag. Väl uppe i lunchrummet värmde jag till min ost och broccolisoppa från Findus. En av mina favoritmåltider från min viktminskning tidigare i år. När jag väl kommit halvvägs i skålen ser jag hur en lastbil kör in på gården. Bara att sleva i sig resten så snabbt som möjligt. Visste att det var en hämtning av 15 stora trummor med kabel som jag måste hjälpa chaffören med. Av någon konstig anledning dyker det alltid upp någon lasbil under rasten. Det kanske inte är så, men det känns som så i alla fall. Från fönstret såg jag hur föraren klev ur sin hytt för att gå in på lagret. Typiskt, tänkte jag. Inte nog med att rasten brinner inne, det är en bitter och tjurig gubbe som ska gnälla sig igenom nästa timme brevid mig på släpet. Med detta i huvudet går jag ner för att ta emot honom och möts av ett stort leende.

Det visade sig vara den vänligaste och roligaste chauffören jag träffat. Vi arbetade sida vid sida i nästan en timma och pratade om allt möjligt. Det var en bökig lastning, men för honom fanns inga problem. Allt gick att lösa. Det var verkligen en kanongubbe. Funderar nästan på att fira jul ihop med honom. Resten av dagen gick som en dans tack vare denna, inte till det yttre, men till det inre vackra människan.

Möte nummer två är lite av det motsatta, men ändå liknande. Mina fördomar kom på skam.

I Lördags hakade jag på två vänner, som jag inte umgås så ofta med, in till John Bauer på musikquis.

Varför vet jag inte eftersom mitt musikkunnande sträcker sig till Jag vill ha en egen måne med Ted Gärdestad samt någon The Pinkslåt från tidigt 80-tal. Så någon hjälp av mig hade de inte att räkna med. Vi satte oss långt in i lokalen med lite öl och några chilinötter. Strax innan tävlingen skulle starta satte sig tre kvinnor ner vid bordet brevid oss. Den ena tjejen var det vackraste jag lagt mina ögon på. Hon var så vacker så jag vågade inte ens titta på henne. Näven ner i skålen med nötter och försöka se så oberörd ut som möjligt gällde. Förövrigt, och här erkänner jag att jag har mina fördomar mot vackra människor, tänkte jag att hon säkert var för cool och frän för att prata med oss"vanliga" killar. Men min kompis började prata med dem lite lätt under tävlingen och när densamma var slut var samtalet igång mellan min vän och de tre kvinnorna. Lite stapplande till en början försökte jag lägga in några ord i konversationen, men kände mig mest dum och fånig. Hur som helst bestämdes det att vi skulle slå följe till Harrys. Nu hade min rädsla och blyghet äntligen släppt och jag vågade prata loss lite mer. Den vackra flickan var en av de roligaste och trevligaste främlingar jag träffat. Jag gillade verkligen att prata med henne, för det kändes som jag känt henne länge. Hon verkade vara lika vacker inombords som hon var vacker att se på.

Ingen av dessa två människor känner jag på djupet, så om det är så att de var vackra som människor vet jag inte, men glad av dem båda blev jag.

Mitt sista möte skedde också på Harrys, och detta med en kille jag vet är helt otroligt snäll o godhjärtad.

Första gången jag såg honom var på min första arbetsdag på mitt förra jobb. Han har tatueringar nästan överallt och långt buskigt skägg. Vilken luffare tänkte jag, undra hur han kan sköta sitt jobb.

Tre minuter senare kom han fram och presenterade sig för mig. De följande månaderna hjälpte han mig in i det nya jobbet och tog hand om mig som om jag vore hans son, trots att jag är över tio år äldre. Mer duglig och flitig arbetare har jag inte heller stött på. Varje gång man såg honom fick man ett leende av honom.

I lördags träffade jag honom i Jönköpings uteliv, och han var lika go å glad som vanligt.

Saknar honom titt som tätt, så det var roligt att se honom igen.

Vad vill jag säga med allt detta?? Vet inte egentligen, men hoppas jag kan lära mig att inte dömma folk efter utseende hedanefter samt att ett leende kan göra dagen för någon annan..

Ha de bäst